Om exakt 4 veckor är jag bostadslös. Visserligen kan jag bo hos mamma, men tror inte heller att hon är så jätte positiv på det.. Vi älskar varandra tokmycket, men jag är mycket i mej själv. Oftast lite för mycket. Just nu är jag för mycket, samtidigt som jag inte är något allt. Jag ska flytta, packar lite då och då, men samtidigt slår mej tanken: Vill jag flytta? Och ja, det vet jag att jag vill. Men jag skulle vilja flytta till ett ställe där jag kan vara trygg. Jag vill inte behöva få hjärtklappning av att springa ner till duschen, av att höra folk i korridoren eller att få äcklighetskänslor när jag hör grannen spy. Men samtidigt. Jag trivis i själva lägenheten, den är mindre än en skokartong och med alla mina saker så blir den desto mindre. Men samtidigt, den har snart varit mitt hem i ett år, exakt den 15 aug har jag bott här i ett år. Min lilla skokartong. Separationsångest?
Samtidigt, hösten. Vad är det för något? Jo, det är ett ställe då alla vill veta vad just Jag ska göra. Sanningen, jag vet inte! Jag har ett underbart sommar jobb och ett jättebra andra jobb som jag haft hela mitt liv. Men ibland blir det bara för mycket. Jag önskar att jag kunde våga ta steget ut ur mitt trygga lilla bo och leva livet. Jag är bara 20. Ändå så känns det som om att jag är asgammal. Jag har gjort mycket, eller gjort. Jag har jobbat mycket och hånglat mycket för mina år. Jag har inte rest mycket, jag har inte ens sett mycket av Sverige.
Och jag är aldrig nöjd.
Jag kan inte se det bästa ur en person en längre tid. Förutom mina älskade vänner, dom vänner jag har närmast hjärtat, dom blir bara bättre! <3 Men nu snackar jag om personer som man ska bilda familj med. Ingen håller måttet. Kanske är jag kräsen, kanske är jag bara för ung.
Jag ser mej själv som mogen på många nivåer, men jag tvivlar många gånger på om jag kommer att vara mogen nog att skaffa ett seriöst förhållande. Samtidigt kan jag se mej själv i ett stort fint hus, men tvillingar som är blonda och söta, kanske en liten hund och en perfekt man (gärna med magrutor) plus att vi alla ska vara hälsosamma och i bra form.
Något jag glömt?
Jo... Många delar, många som fortfarande är för känsliga för att skriva här. Men en sak; vart ska man ta vägen? Vilken del av världen ska man bo i? Jag vet att Östavall och Ånge snart kommer att vara utrotat, säkert hela norrland. Kanske Umeå och Luleå kommer att finnas kvar och kanske Piteå, för "piteå dansar och ler", men ni fattar? Små städer försvinner. Kanske är det min sak att kämpa för det.

Jag letar meningen med livet. Men kanske är det precis som med allt annat, att när man slutar letar då finner man det?