Idag är det 4 år sen som Fredrico åkte iväg från mej, han flyttade norrut till Vännes, Umeå. Saknaden var total från början, men började sakta försvinna och nu tänker jag mest på honom ibland och hoppas att han har det bra där han nu är <3

Fredrico var helt oinriden då han kom till mej, jag var 12 år då. Egentligen alldeles för liten, men som alla säger, man växer med uppgiften. Dessutom var han alldeles för smal när han kom, men det ordnades snabbt till och eftersom tiden gick kom vi närmare varandra. Han gillade inte dressyr, men han fick lov att kämpa på tills han iallafall kunde gå på tygeln, göra flyttningar i sidled osv. Galoppbyten kunde han knaggligt innan han åkte, men han var en stjärna. Slängde (nästan) aldrig av mej med vilja, nästan 100% trafiksäker. Hatade att möta lastbilar/traktorer på skogsvägar, men det var det. Älskade att hoppa då han efter många om och men insåg hur man gjorde. Hoppade som högst ett hinder på 1 meter och en bana på 70 cm. Alla uteritter i skogen var mysiga, speciellt då vi var många som red ut.
Sålde honom då jag flyttade till Östersund, då hade jag haft honom i 3 år och 2 månader, idag är det 4 år sedan.

Efter att jag sålt honom gick jag 3 år på Hästgymnasium i Ås. Hann med att utvecklas en hel del, rida busiga hästar, träffa underbara vänner och vara på praktik. Efter praktiken då jag blev sparkad har hästintresset blivit mindre. Jag blev rädd för hästarna under sommaren mellan 2:an och 3:an på gymnasiet, då jag var nere och jobbade på stället där jag hade praktiken, i Enköping. En häst stegrade sej och jag såg hovarna framför ögonen. Sen var det kört, var inte rädd innan den händelsen, men efter.

Red fortfarande på skolan efter det, men på snällaste hästen, hästen stog i boxen när jag kom dit osv. Började lite milt helt enkelt. Gick bättre och bättre, gjorde aldrig hästskötarexamen, men gick ut linjen med fanan i topp iallafall. Alltså, hästrädslan hade mildrats.

Efter det har jag ridit hos Sanna några gånger förra sommaren, ridit med Therese då hon hade hästarna kvar och så. Men det har inte blivit mycket, vilket har gjort att hästarna, som förut var mitt allt, nu inte längre har en så stor plats i mitt liv. Jag tycker fortfarande att dom är fantastiska djur, men respekten är gigantisk och rädslan följer efter den.

Var i stallet förra veckan och hälsade på Jenny och hennes Tobbe. Så söt! Fick ett enormt ridsug då jag såg dom på lektion! Men känner inte riktigt för det ändå.. Ska nog försöka åka dit och klappa på hästar lite oftare och eventuellt i framtiden hoppa upp igen.

Men mitt hästliv började med busiga hästar på ridskolan, sen en älskad och omöjlig Fredrico och efter det Ås.
Kanske slutar den lyckliga sagan där.

Men jag kan inte låta bli att säga att jag saknar tiden som var då, då jag hade min älskade häst och det var tio hästar på byn och sammanhållningen var på topp! Vi busade i skogen, hade lektioner på grusplanen och var på långa uteritter!

Tider som man ser tillbaka på med ett leende!

<3