Det här inlägget skrev jag i fredags, men det blev aldrig klar. Så här nedan kommer det!
Helgen har annars bestått av ilska till grannar, härliga promenader, middagar med härliga personer och massa mys! Plus tvätt då.. Ikväll kommer Robin hit och lagar mat (lyxigt va!?) och sen ska jag bli kär i transformers igen, I like!

Till krumeluren:

Jag tror att vissa personer helt enkelt vågar chansa mer än andra. Hänger ni med?
Jag menar, det finns fullt av folk där ute som har förhållanden, gör slut och sen sekunden senare är inne i ett nytt förhållande igen. Sen efter ett tag tar det förhållandet slut och det upprepar sej igen, alltså att dom ett par veckor (månader?) senare är tillsammans med någon ny.

Är dom dumma? Rädda för att vara ensam? Modiga? Eller helt enkelt målmedvetna?

När jag var yngre fick jag hör att jag inte var en förhållande person. Jag accepterade det, för vem är egentligen det när dom är 16 år? Inte jag iallafall, även fast jag redan då såg vilka som verkligen och alltid skulle vara det. Själv har jag haft 3 "riktiga" förhållande, eller kanske 4? Äh, vi säger 3. Vi räknar från det året då jag började gymnasiet. Då hade jag ett fem månader långt förhållande. Killen med stort K. Trodde jag just då. Det tog slut. Vi var överens om det, fast tydligen var det jag ändå som hade börjat knuffa bort och inte hade tid (säkerligen sant). Efter det tog jag en paus från allt som hette förhållanden och relationer. Jag busade mej igenom åren tills i somras. Då trodde jag att jag hade träffat han med stort H. Det höll i 4-5 veckor. Blev alldeles för intensivt om man säger så. Efter det kände jag att jag ville vara själv bra jävla länge. Det blev inte så, en månad senare åkte jag till grannlandet, träffade en kille där och fell in löööööv, som man så fint kallar det. Till och med mamma trodde att jag var kär då. Kanske var jag det. Iallafall ett litet tag. Pendlade fram och tillbaka i ca 5 månader innan jag kände att det här fungerade inte. Kommunikation är viktigt och när man inte förstår varandra så är det väldigt svårt. Jag kände helt enkelt att jag inte kunde mer, att jag inte hade mer att ge. Så passande till det nya året kom jag tillbaka hit och var singel. Bra eller dålig början, det vet jag inte?

Det jag vill komma fram till är att jag inte känner att jag vill slänga mej in i ett nytt förhållande så där bara "pang på". Det jag har försökt med har gått åt helvete, men så är det väll med dom flesta singlar antar jag. Förutom dom som har varit smart nog att hålla sej undan. För samtidigt som känslan av att tycka om någon anna är så sjukt underbar så är känslan och smärtan av att måste såra någon annan för att man själv inte kan så mycket jävla värre. Det är liksom inte en jämn våg. Eller så är det för att smärtan alltid kommer efteråt, så att den känns värst eftersom det är färskast. Vem vet..

Så det jag egentligen undrar med allt det här är hur man gör för att man ska få sej själv att tro och känna att den "nya" är den "rätta"? För att hålla känslan uppe och känna att jag vill ha Vovve, Volvo, Villa med den här personen?
Det jag inte vill höra är; du har inte träffat den rätta, när han kommer kommer allt att falla på plats och du kommer att känna att det är sååååå rätt. Bla bla bla.

Pessimist? Nej, nej. Realist eller något snarare.

Men självklart spanar jag, nästan hela tiden. Jag kan se mycket fint i dom flesta, men inte många gånger tillräckligt. Plus att jag har blivit feg eller lat, jag vill inte satsa om det finns en tusendels risk att det går åt helvete. Så därför sitter jag här och väntar på min prins på sin vita riddare eller prinsglasögon som dom kallade det i boken jag läste senast. Så jävla töntigt, men ändå. Det finns en fin kille, i detta fjuttiga lilla Ånge, men jag kommer bara att kika på honom och njuta av det jag ser. Sen om det kommer ett tecken eller om jag ser att han vill något då kanske jag kommer att göra något, men annars ska jag bara njuta av det härliga i att vara jag och vara singel. För det är väldigt okomplicerat att vara singel, man gör som man själv vill och slipper bry sej om andra. Simpelt, men antagligen inte det livet går ut på?

Så till frågan, för vem skriver jag det här?
Jag skriver det lite för min egen skulle. Borde egentligen säkert inte lägga ut det här, men det känns inte som om att jag bryr mej och dom som har läst igenom allt, antingen är dom en av mina älskade vänner, eller kanske min mamma (japp, hon läser min blogg) eller ett och annat ex eller bara jävligt nyfikna personer som undrar hur jag tänker eller vill ha något att skvallra om. Varsågoda gott folk, hoppas det var trevlig läsning!

Så!

Jag tycker vi höjer våra glas på det här och skålar! För vi är bra jävla enastående! Puss!