Yes, det är lördagkväll. Jag sitter själv i lägenheten med korslagda ben, funderar på livet och lyssnar på Apologise med Pixie Lott. Tragiskt? Kanske. Skönt? Jo, faktiskt.

Tänker på vart jag hade kunnat tagit vägen och vart jag är nu. Trivs med det jag har nu, men jag hade lika gärna kunna trivs med det som hade kunna kommit. Mitt eget val och antagligen är det rätt.

Grejen är den att jag egentligen inte är en speciellt social person. Jag trivs med att vara själv, men inte alltid, bara ibland.

Ikväll har det varit skönt att vara själv. Men nu känns det ensamt. För en gångs skull längtar jag efter den där armen som håller om en. Och när jag tänker efter, så vill jag inte ha den igen. Kanske för en kort, kort stund. Men absolut inte längre. Betyder det att jag helt enkelt inte träffat den rätta?

-------------------------------

Och jo, jag gillar mitt jobb på färghandeln (jag lär mej sakta men säkert), jag gillar att jobba på Åkeriet och jag gillar min lägenhet. Har en familj som kan ta sej upp ur djupa hål tillsammans, sammanhållning som är gömd bakom kvistar, men som alltid lyser igenom. Ingen tvivel om dom sakerna.

Behöver man mer för att vara lycklig?


Vi hörs älsklingar!