Jag är en helt vanlig tjej. Jag jobbar typ 100% och jag träffar vänner, städar och kollar på vampyrer på fritiden. Heöt normalt. Men det jag är rädd för och alltid har varit rädd för är att bli fast här. Att föralltid fasta i Medelpad och aldrig komma härifrån. Att aldrig ha bott utanför dess gränser (Östersund räknas för tillfället in, för det ligger sjukt nära).
Men idag kom jag på en sak. Varför ska jag egentligen ta mitt pick och pack och flytta? Egentligen, varför? Jag trivs rätt bra här för tillfället (ok, jag måste flytta, men förutom det) och jag är inte lika rädd här. Jag har en förmåga (tack vare min enorma fantasi) att tro att saker kommer att hända och att det kommer att hända just mej. Varför? Jo, det är för att universum kretsar runt mej. Precis. Det är vad jag tror oftast. Jag vet att det inte är så, men jag tror. Helt sjukt, men samtidigt underbart. Samma sak är, att om inte jag gör någon skillnad på denna jord innan jag dör, då är det mitt fel om jorden går under. Så det är också en anledning till att jag måste flytta. För hur lätt kommer det kunna vara att göra underverk här? I Ånge? Östavall? osv..
Samtidigt känns det hemskt att jag är rätt säker på att Ånge krymper och tillslut kommer att försvinna. Men om jag skulle kunna få ett bevis, ett minsta lilla bevis på att Ånge kommer att bli kvar och börja växa. Då skulle jag kunna tänka mej att stanna. Att skaffa ett hus och göra det gudomligt snyggt och sen skaffa familj och hund där. Vem vet, kanske eventuellt kan ta upp hästarna.
Jag trivs här och allt som lockat mej som Stockholm, Uppsala, allt folk och anonymiteten. Den kan jag träffa på på romantiska weekends med min älskade, på tjejhelgen med älskade vänner och när jag hälsar på vänner (och deras familjer) längre bort med min familj. För egentligen, om man hela tiden uppgraderar det man vill ha, så måste man hela tiden sträva efter mer. Men om man då stannar kvar, då kan man hela tiden åka och hälsa på och nypa tag i underbara tillfällen.
Innerst inne tror jag inte att jag är en storstadsmänniska. Det finns för mycket som skrämmer mej. Som våldtäcksmän, mördare och tjuvar. Ja, jag vet att dom finns här med (landet, skogen osv), men det känns som om att dom inte finns i samma mängd som i större städer. Det känns som om att dom inte skulle ge sej på just mej, just här. Även fast jag tror att tjuvarna är ute efter min, just min skinjacka för 200:- Bisarrt, men sant. Mina billiga saker betyder grymt mycket för mej, men för en tjuv vore det en förlust. En grym jävla förlust för en kväll och ett stort jobb han gjort.

Så därför funderar jag på om jag (precis fyllda 20) ska sluta leta efter spänningen och allt vad det är och bara andas. Ta en chansning, testa att leva lite parliv och liksom mogna. Det känns fel, men samtidigt så rätt.
Men att leva parliv är inte det som detta inlägg handlat om, det är mina funderingar om jag kommer att kunna stanna kvar här i Ångetrakten eller inte.


För är gräset verkligen grönare på andra sidan?