Jag vet inte. Jag vet inte alls om jag ska vara ärlig. Jag har haft en fin dag med promenad runt Forsön, skidåkning med Tessan och sen middag hemma med Mami innan det blev film med Dan och Håkan ikväll. Jag har gillat den och jag känner mej nyttig även fast jag åt lite godis medans jag spelade spel med Ronja och Hampus idag! Har dessutom knäppt kort på bebismagen, gillar! :)

Men det som ändå bekymrar mej är det att Ånge är fyllt av läskiga personer. Och det jag menar med läskiga personer, det är alkisar. Personer som är så beroende av alkoholen att dom skulle kunna göra allt för den och sen när dom har fått den i blodet då blir dom tokiga. Det bekymrar mej. Egentligen skulle jag inte bry mej om dom om det inte vore så att jag känner mej rätt inklämd i en situation med dom. För er som inte vet, så bor det en alkis som granne med mej. Han var inte alls speciellt läskig, tills den kvällen då jag hade tjejkväll. Det var då och efter det som det blivit, hmm, värre. Han ska ha hjälp och, ja jag vet inte. Jag gillar det inte. Om han skulle bli arg eller ha någon annan mening mot mej, vad skulle jag egentligen kunna göra då? Jag har en tanke i mej att jag är stor och stark och kan klara av alla saker själv. Jag kan slåss mot inbrottstjuvar som pekar med en pistol mot mitt huvud, jag kan klara mej mot våldtäcksmän utan pepparspray. Jag kan, jag kan, jag kan. Jag har blivit uppfostrad så och det är jag stolt över. Men egentligen kan jag det? Skulle jag klara av om en alkoliserad man attakerar mej? Skulle jag då kunna ta mej undan? Jag vill tro att jag skulle klara det, men jag vet inte riktigt om det stämmer. Jag har ingen aning.
Och det jag vet är att jag inte är ensam. Det finns många fler personer i Ånge som har grannar som dom kanske känner skräck för eller tycker är läskiga och alla tusentals ute i världen. Jag vill inte ens tänka tanken. Att det finns alkisar i Ånge, det vet alla och ingen gör något åt det. Samma sak gör jag, för jag vet inte vad jag skulle kunna göra. Den saken skulle jag vilja förändra. Men hur ska jag kunna göra det? Jag, som knappt vågar gå i trappuppgången utan en tanke i bakhuvudet på att jag kanske måste kunna beskydda mej. För en alkis är sällan ensam, dom har kompisar och dom super många gånger tillsammans.
Förut tyckte jag synd om dom, det kanske jag fortfarande gör. Men just nu är känslan av osäkerhet större än någon annan känsla. Bakom en lås dörr är jag trygg, men inte annars.

Godnatt mina älskade där ute <3