Jag är trött och trött efter en dag på jobbet med en rygg som dödar mej. Skidor är jävligt kul, men lite farligt med. Iallafall så är jag som en litet barn som väntar på julafton. Jag räknar ner, till vi ska åka. Tills jag får min efterlängtade ledighet och tills jag får två veckor av absolut inga krav och inga "du måste kliva upp och jobba"-krav. Skönt.

Men jag förstår ändå inte. Jag hatar allt han står för och hans feghet, men ändå. Jävla förbannade ögon. Jag hatar dom och den där vekheten som ändå är så het. Nej, usch. Jag vet att jag dessutom inte vill ha honom och antagligen inte den andra heller som slåss om min tänk-tid. Min hjärn-plats. Jag är rätt säker på att dom är utfyllnad. Och dom är väldigt enkel att glömma tills man hör dom, ser dom eller blir påmind om dom.

Jag är som sagt trött, så min hjärnkapacitet just nu är väldigt låg, den är grymt låg. Jag vet inte ens vad jag skriver förän jag läser det som jag skrivit. Därför känns det väldigt positivt att jag sitter här och skriver Not.

Och ja min älskade Sanna, jag kommer att åka bort en sväng, det är jag 99% säker på. Men grejen är det att jag vill börja leva mitt liv nu! (p.s. jag ska verkligen försöka komma ner och hälsa på! Lovar! <3)

Och sen den andra kommentaren, Hur fan kan någon tro att jag är gravid bara för att jag är rädd för alkisar eller funderar på att inte viga mitt liv åt storstaden?

When you call my namne, it´s like a little pray