Idag fick jag höra att en tjej hemifrån hade blivit sparkad i ansiktet av en häst. Har inte hört historien, men kände ändå smärtan. Tankar som jag har skjutit ifrån mej sen min egen händelse av samma slag kommer tillbaka och jag inser att jag har haft sjuk tur. 

Den här tjejen har fått mer omfattande skador och opererats (enligt tidningen) och jag känner bara en sån smärta. Man håller på med dessa älskade djur och sen händer det man inte har tänkt på kan hända. Det ofattbara. 

 

Jag har inga bestående men från min händelse. Förutom ett ganska stort ärr och en skräck för hästarna som går upp och ner, helt beroende på häst och tillfälle. Men just där på sjukhuset var det panik. Jag har två timmars minneslucka och tillfällig blindhet mellan själva händelsen och till det att minnet kommer tillbaka på sjukhuset. Kommer inte ens ihåg ambulansfärden, vilket jag tycker är ganska synd. Minnet kommer tillbaka och jag hör mej själv skrika och gråta, men någonstans insåg jag att jag inte kommer att dö, för mina tankar tänkte tänkte att doktorn var snygg. Tyvärr klev han av sitt skift på en gång..

 

Det jag ville säga med det här är att det är så lätt hänt att det händer en sån här händelse med dessa stora djur. Att vi människor är väldigt sårbara och att händelser händer så snabbt. Man litar fullt ut på dessa fina och enastående djur, och för många är hästarna det som man verkligen lever för. Precis som det var för mej för några år sedan. 

 

Om inte denna olycka hade hänt så hade jag troligen varit hästskötare eller högre upp i den hierarkin. Jag kan inte låta bli att tänka på att jag hade kunnat hoppa dessa maffiga hinder som jag gjorde bara någon dag innan denna olycka. Jag hade kanske börjat tävla lite smått eller jobbat utomlands. Jag vet att man inte ska tänka i dessa banor, men man kan inte låta bli. Man har en förmåga att tänka på vad som skulle kunna ha hänt om inte en viss sak hade hänt. 

 

Men för dom som råkar ut för en olycka av detta slag, så förlorar man en del av sitt hjärta då man inser att man inte kan umgås med dom på samma sätt länge. Man litar inte på dom, kan inte ta in deras värme och man kan inte slappna av. En häst kan vifta på sin svans och man inser att man är beredd att fly, om man inte redan har gjort det.

 

Men som sagt. Jag klarade mej bra. Och jag tänker på och lider med den här tjejen. Jag kan inte förstå hela känslan, men jag kan förstå den specifika känslan som hon troligen kommer att få senare. 

 

Och här kommer en bild på hästen som busade till det lite nere i Enköping :)